Frågan är inte vem som har rätt i varje enskilt mål om licensjakt på varg och lo, utan vad denna konflikt säger om myndigheters sätt att se på naturen. Det skriver Kjell Bäcklund, generalsekreterare, Svenska Rovdjursföreningen.
Det här är en debattartikel. Skribenten svarar själv för sina åsikter och slutsatser.
När licensjakt på varg och lodjur fastnar i rättsprocesser blottläggs ett problem: Sveriges naturpolitik utgår från att naturen finns till för människan. De juridiska turerna kring licensjakt på varg och lo visar på ett system som kört fast i sin egen logik. Beslut fattas, överklagas, stoppas i domstol och prövas om och om igen. För allmänheten framstår processen som rörig. För berörda väcker den frustration. Värnare menar att jakten riskerar skyddet för hotade arter. Jägare upplever att politiska beslut urholkas av rättssystemet. Tamdjursägare lever med en osäker vardag samtidigt som deras situation reduceras till juridik långt från hagar och betesmarker. Var och en har sitt perspektiv, men alla körs över av samma system. Frågan är inte vem som har rätt i varje enskilt mål, frågan är vad denna konflikt säger om myndigheters sätt att se på naturen.
När man skrapar på ytan framträder ett mönster: rovdjuren behandlas som ett administrativt problem. De blir siffror och formuleringar. Vargen får bara existera i ett visst antal. Lodjuret får finnas så länge det inte stör ekonomiska och sociala system för mycket. Det antropocentriska perspektivet präglar svensk naturpolitik. Skogen värderas utifrån produktion. Haven utifrån beståndsberäkningar. Sälar och sill blir balansposter i fiskets kalkyler. Rovdjuren reduceras till förvaltningsproblem som måste hållas inom politiskt acceptabla nivåer. Vi har blivit så vana vid detta synsätt att det sällan ifrågasätts, men filosofiskt är det långt ifrån självklart. Vi placerar oss själva i naturens centrum som dess förvaltare och dess yttersta domare.
Alternativet är inte att romantisera rovdjur eller ignorera konflikter. Ingen seriös naturpolitik kan bortse från att varg och lodjur ibland orsakar skador på tamdjur eller skapar ogrundad oro i lokalsamhällen. Men det finns en skillnad mellan att hantera konflikter och att utgå från att naturen i första hand måste anpassa sig efter våra behov. Ett mer ekocentriskt perspektiv erkänner att arter och hela ekosystem har ett egenvärde. Att människan är en del av naturen och inte dess centrum. Det skulle inte göra besluten enkla, men det skulle förändra utgångspunkten för diskussionen. I dag försöker vi lösa en filosofisk fråga med juridik. Resultatet är ett system där varje beslut riskerar att fastna i nya rättsprocesser och där ingen sida känner sig hörd.
Licensjakter är inte bara en konflikt om rovdjur. Den är en spegel av Sveriges syn på naturen. Så länge naturen ses som en resurs eller ett hinder kommer konflikterna att fortsätta. Den juridiska rundgången lär bestå, därför att grundfrågan aldrig riktigt har ställts. Debatten borde inte handla om hur många rovdjur vi kan tolerera. Den borde handla om vi kan lämna ett människocentrerat synsätt och erkänna att även andra arter har en plats i landskapet. I det landskap som är vårt gemensamma livsrum, vår plats på jorden.
För först när den frågan tas på allvar kan rovdjurspolitiken bli något annat än en oändlig juridisk dragkamp.
Kjell Bäcklund
Generalsekreterare
Svenska Rovdjursföreningen
