LRF bör stödja ett modernt, subventionerat avbytarsystem för att säkra livsmedelsproduktionen, jämställdheten i sektorn och rekryteringen av unga lantbrukare. Det skriver Annie Roos, Linnéuniversitetet, Göran Abrahamsson, Världens Maskinringar och Peter Lundqvist, SLU.
Det här är en debattartikel. Skribenten svarar själv för sina åsikter och slutsatser.
Det har inte saknats röster för att återinföra ett subventionerat avbytarsystemet i Sverige, trots detta är LRF otippat nog fortfarande motståndare. Vi har hört olika LRF-motioner, forskningsrapporter, debattinlägg i radio, tidningar och sociala medier samt flera motioner i riksdagen, senast från några KD-ledamöter. Även i Jordbruksverkets rapport (2025) om lantbrukares psykiska hälsa står det klart att framför allt djurproducenter upplevde en stor arbetsbörda med stress, trötthet och små möjligheter till återhämtning och ledighet. Trots att det fanns ekonomiska möjligheter på det enskilda företaget saknades ofta tillgång på kompetent arbetskraft och praktiska lösningar. Ett subventionerat avbytarsystem skulle möta behovet av avlastning under småbarnsåren, vid sjukdom och vid rehabilitering.
Under de år som det saknats ett subventionerat avbytarsystem i Sverige har lantbrukarna i Finland fått lagstadgad semester och andra exempel på fungerande avbytarsystem finns blanda annat i Norge, Österrike, Tyskland och Irland. Trots dessa erfarenheter motsätter sig LRF centralt ett avbytarsystem, vilket också helt nyligen bekräftades i en ledare i Land lantbruk med argumentationen att långsiktig lönsamhet är viktigare än kortsiktigare subventioner. Vi ser inte ett subventionerat avbytarsystem som en kortsiktig lösning och vi förstår inte vad i ett subventionerat avbytarsystem som motsätter en långsiktig lönsamhet för Sveriges lantbrukare. Är det så illa inom LRF att det bara är lantbrukare med egna anställda och/eller flera delägare som har möjlighet att engagera sig i ledande positioner och därmed inte ser behoven för egen del?
Om vi haft ett subventionerat avbytarsystem ser vi att även lantbrukarna från de små- och medelstora lantbruken haft ökade möjligheter att engagera sig aktivt inom lantbrukets organisationer. I Jordbruksverkets rapport framgick att det ofta är de unga, relativt nystartade lantbrukarna som mår dåligt, och forskningsresultat belyser behovet av avlastning vid exempelvis graviditet eller småbarnsåren för kvinnor som driver lantbruk. Yngre lantbrukare har vanligtvis bildat familj och behöver möjlighet till föräldraledighet, vårda sjuka barn och som ”vanliga” familjer – även ha gemensam semester. Vi ser ett ökat intresse för gymnasiernas lantbruksutbildningar och elevernas framtida behov behöver fångas upp för att stärka tillgången på arbetskraft och även göra en insats ur ett beredskapsperspektiv.
Men ska vi ha beredskap och jämställdhet inom sektorn, då behöver LRF tänka om. Det är dags att släppa illusionen om att den enda hållbara gården för framtidens matproduktion är en stordriftsgård och därmed den gården som organisationen företräder. LRF, som Sveriges största och viktigaste lantbruksorganisation, behöver fundera över vilka medlemmar som representeras. LRF bör stödja ett modernt, subventionerat avbytarsystem för att säkra livsmedelsproduktionen, jämställdheten i sektorn och rekryteringen av unga lantbrukare.
Annie Roos
Universitetslektor, Linnéuniversitetet, Växjö
Göran Abrahamsson, styrelseledamot, Världens Maskinringar, Stockholm
Peter Lundqvist, Senior advisor och professor, SLU, Alnarp
