Skötselmetoder borde försvinna ur skogsdebatten

Skogsdebatten är mångfacetterad och innehållsrik. Det kan man lugnt säga. En komplex röra där rollerna har tappats bort. Gränserna mellan politik, forskning och praktik har suddats ut. Tydligast är det när det kommer till hur skogen ska brukas. Jag skulle önska att skötselmetoderna försvann ut ur skogsdebatten. Inte för att jag är för eller emot någon av dem utanför att de helt enkelt inte hör hemma i den. Valet av skötselmetoder är och ska förbli skogsägarens egna. Till hundra procent.

Eller förlåt, jag var inte helt sanningsenlig där inledningsvis. Jag är väldigt mycket för röjning. Man blir så när man är uppväxt med en skogsvårdsentreprenör. Dessutom blev jag själv skogsägare så pass tidigt att jag nu när jag är halvvägs in i livet kunnat se vilka effekter röjning får på nettot i gallringarna. Jag kan inte sticka under stolen med att det är en skön känsla att fått ge en extra skjuts i tillväxten till de som kommer efter mig. Att gilla röjning, se fördelarna och våndas inför de initiala kostnaderna. Att fundera över när, vem och var. Det hör hemma på skogskvällar, forskningsseminarium och rådgivningsträffar. Röjning handlar om att inhämta kunskap som omsätts i praktiska avvägningar för att kunna bli till ett välgrundat beslut som leder till handling. Röjning handlar inte om politik. Inte det minsta.

Lika lite handlar trakthyggesbruk eller kontinuitetsskogsbruk om politik. Nej, inte ens klimatanpassat skogsbruk handlar ett skvatt om politik. Den som tar in skötselmetoder i skogsdebatten gör det för att de har egna intressen. De är för eller emot. Precis som politiker och intresseorganisationer ska vara. Men jag stör mig på det stora antalet forskare som finns med i den politiska debatten. Inte alltid frivilligt vill jag säga. Forskare, deras rapporter och avhandlingar, används av de olika sidorna i debatten som ett slags brickor i spelet. Jag gillar det inte alls. Oavsett vilka skötselmetoder som förespråkas vill jag understryka. 

När åsikt blir fakta så undermineras skogsägarens förtroende för kunskap och för de som förmedlar den. Precis lika mycket sänker det värdet på forskningen. De forskningsrapporter som de olika sidorna i skogsdebatten kastar på varandra för att bevisa vad som är rätt och vad som är fel flyger långt ovanför huvudet på dem som äger och brukar skogen. Dessutom finns det inga rätt och inga fel. Det finns en massa ”det beror på”. Vilket annars är en vanlig analys om vi lyssnar till forskare utanför skogsbruket.

”Det beror på” markernas förutsättningar.

”Det beror på” skogsägarens intressen.

Precis som det ska vara.