Varför skulle vi tacka nej till preparat som vetenskapen tog fram, som tillverkarna stack i händerna på oss och som dessutom rekommenderades av rådgivarna? Det skriver Holger Larsson, Timbro.
Det här är en debattartikel. Skribenten svarar själv för sina åsikter och slutsatser.
Replik på ledartexten: "Rödlistan är inget facit" av Susanne Öberg.
Jag läste ledartexten i Land Lantbruk nummer 16. Ledarskribenten använder där två gånger formuleringen "förlåt – vi visste inte bättre". Jag förstår, men är inte nöjd med formuleringen därför att förklaringen ibland ligger lite längre tillbaka i tiden. Under efterkrigstiden när utvecklingen av växtskydd och ogräsbekämpning tog fart hade vi ett annorlunda lantbruk. Endast de yngre lantbrukarna hade någon teoretisk utbildning. Varför skulle vi tacka nej till preparat som vetenskapen tog fram, tillverkarna stack i händerna på oss och som dessutom rekommenderades av rådgivarna? När vi så småningom lärde oss att förstå riskerna som vi själva såg och fick möta i diskussionen på marknaden och i media, kunde vi delta i och acceptera beslut som ledde till att svenskt lantbruk har en särställning i världen i dessa frågor idag.
Trakthyggesbruket är för tidigt att be om ursäkt för när det gäller lantbruket. Inget har framkommit som dömer ut metoden i den omfattning den tillämpas i lantbruket med de storlekar man kan se där. Stora ytor tallskog som brukas som schackrutor, den enda vägen om man vill avstå från kalhyggen, har så många nackdelar att eventuella nya fördelar försvinner och är egentligen mini-kalhyggen. Att granskog kan föryngras utan kostnad är en glädjekalkyl. Massaveden som kan tas ut vid gallringar i kalhyggesbrukade skogar försvinner till stor del utan att helt ersättas av andra sortiment och man avstår från utveckling av plantor och är bunden till ett träslag under lång tid.
Utvecklingen sker hela tiden och det är svårt fördela ansvaret mellan parterna som har deltagit i den. Risker finns alltid, som löpande måste hanteras. Det var efterkrigstidens lantbrukare som utsattes för de risker som var förknippade med de preparat, maskiner och metoder som inte höll måttet.
Holger Larsson
Timbro
Svar direkt:
Hej Holger!
Tack för ditt svar. Jag förstår att du reagerar. Det är viktigt med långsiktighet när det kommer till förvaltningen av marker och naturresurser. Just utmaningen i behovet av historiska serier, förståelsen för varför resultaten har sett ut som de har gjort och att vi behöver se utvecklingen utifrån fler perspektiv var min poäng.
Det oroar mig att det är så svart och vitt när det kommer till miljöfrågor i våra näringar. Den som brukar jorden och skogen behöver emellanåt ägna sig åt en del självreflektion och se att allt som gjordes förut var inte bra. Det gjordes på allra bästa sätt utifrån de kunskaper och förutsättningar som fanns då. Ingen ska behöva klä skott för det. Samtidigt behöver vi ta hand om den kritik dåtidens handlingar får, för det ligger en hel del i den.
Så tycker jag vi också ska se på 1970- och 1980-talets lövträdsbekämpning och en snabb strukturrationalisering inom både skogsbruket och skogsindustrin. Det blev inte bra. Inte bara för att antalet älgar blev alldeles för många. Det betyder inte att vi ska rata trakthyggesbruket, det bedrivs inte alls på samma sätt som då. Att det har förändrats beror även det på ny kunskap, men jag tror att miljörörelsens påtryckningar spelat roll. Och det är av godo.
Susanne Öberg
Ledarskribent
Land Lantbruk
