Debatt5 april

Fler veterinärer behöver få arbeta med hästreproduktion

Lösningen på veterinärvårdsbristen är att fler veterinärer ges möjlighet och incitament att arbeta med hästreproduktion. Det skriver flera företrädare för Svensk Stuteriveterinärförening, Sveriges Veterinärförbund och SLU Uppsala.

Rektalisering och gynekologisk ultraljudsundersökning av sto kan inte utan betydande risker överföras till andra yrkesgrupper utan förutsätter veterinärmedicinsk kompetens och ett självständigt kliniskt ansvar. Det skriver flera företrädare för Svensk Stuteriveterinärförening, Sveriges Veterinärförbund och SLU Uppsala i en debattartikel i Land Lantbruk. FOTO: ISTOCK

Det här är en debattartikel. Skribenten svarar själv för sina åsikter och slutsatser.

Replik på debattinlägget: Hästnäringen kräver politiskt ansvar av Viktoria Östlund, ordförande i LRF Häst.

Viktoria Östlund hävdar i debattartikeln att tillgången på veterinärvård är ojämn, vilket hotar både djurvälfärd och hästföretagens ekonomi. Med det argumentet förordar hon, som näst intill i en bisats (i ett för övrigt välskrivet inlägg) att ”andra yrkesgrupper, med rätt utbildning och under ansvar, kan ges behörighet att använda ultraljud i samband med seminering och dräktighetsundersökning”. Sveriges Veterinärförbund och SLU har i sina tidigare remissvar tydligt avstyrkt förslaget om att delegera rektalisering och ultraljudsundersökningar av ston till andra yrkesgrupper. Skälen till detta är starka och handlar ytterst om djurvälfärd, patientsäkerhet och kravet på veterinärmedicinsk kompetens.

Undersökning med ultraljud kräver att stoet rektaliseras, det vill säga att man med hand och arm går in i ändtarmen. Detta är ett kvalificerat ingrepp som kräver utbildning och praktisk erfarenhet. Enligt Lagen om verksamhet inom djurens hälso- och sjukvård (2009:302) gäller att ”den som utan att tillhöra djurhälsopersonalen yrkesmässigt utövar verksamhet inom djurens hälso- och sjukvård får inte utföra behandling som kan orsaka ett lidande som inte är obetydligt”. Djurhälsopersonal, som till exempel djursjukskötare, är trots en treårig universitetsutbildning inte utbildade i och får inte rektalisera hästar. Husdjurstekniker med reell kompetens får rektalisera kor, men inte ston.

Utbildningen av seminassistenter för häst är inte jämförbar med den som husdjurstekniker genomgår. Husdjursteknikernas utbildning är tolv veckor med fortsatt individuell träning under handledning inom husdjursorganisationer med betydande kvalitetskontroll. För att antas till utbildningen krävs naturbruksgymnasium samt arbete minst ett år i nötbesättning. Seminassistentkursen för häst är endast två veckor lång och alldeles för basal för att under delegering från veterinär utföra rektalisering. Bakgrunden till antagning varierar och krav på förkunskaper eller praktik saknas. Reproduktionsorganens anatomi och fysiologi skiljer sig betydligt mellan sto och ko. Placeringen av äggstockar och livmoder hos ko gör att det är betydligt lättare att nå för undersökning jämfört med sto. Risken för tarmruptur är i det närmaste obefintlig hos ko. Hos sto däremot, som har betydligt kraftigare tarmkontraktioner, är tarmskador en känd komplikation. Inseminering av ston kräver ofta upprepade rektaliseringar, eftersom deras brunster pågår betydligt längre än hos kor, vilket ökar skaderisken.

Rektalisering och gynekologisk ultraljudsundersökning av sto kan inte utan betydande risker överföras till andra yrkesgrupper utan förutsätter veterinärmedicinsk kompetens och ett självständigt kliniskt ansvar. Viktoria Östlund skriver att ”det handlar inte om att sänka kraven – utan om att använda kompetens mer effektivt och säkerställa god djurvälfärd även i praktiken”. Ambitionen är god, men just i detta fall håller inte resonemanget. Den akuta lösningen på bristen inom området är inte delegering, utan att fler veterinärer ges möjlighet och incitament att arbeta med hästreproduktion, inklusive inom Distriktsveterinärerna. Där behöver både branschen och staten ta ett större ansvar.

Anne-Marie Dalin

Professor emerita

i Husdjursreproduktion

SLU Uppsala

Kerstin Darenius

VMD