Omställningen har ett pris
Ingen annan bransch är så tätt sammanlänkad med miljömålen som jordbruket. Misslyckas den gröna omställningen här, misslyckas den på riktigt. Det skriver Anna Nilsson.
Det här är en ledarartikel skriven av Land Lantbruks ledarskribenter. Land Lantbruk är LRFs medlemstidning och partipolitiskt obunden.
Miljövänligt, hållbart, produktivt och förstås med hög djurvälfärd. Innovativt, lönsamt och gärna med nya, klimatvänliga experimentella metoder (men kanske inte allt för experimentella, som Bovaer — för då sprängs internet). Växtodling som främjar biologisk mångfald, men behovet av insatsvaror kan vara svårt att förstå. Nya grödor, nya metoder, gärna fossilfria. Livsmedel som har tagits fram under goda sociala förhållanden. Så närproducerat som möjligt med korta transporter. Alldeles lagom stora gårdsenheter, där mindre har blivit synonymt med bättre. Högsta möjliga kvalitet – och så klart så billigt som möjligt. Det låter ibland som att det är en mänsklig rättighet med låga matpriser även fast vi aldrig har lagt en så liten andel av vår disponibla inkomst på mat i Sverige som nu. Dessutom ska allt gärna se ut som en idyllisk scen ur "Barna i Bullerbyn", även om mycket annat i samhället har fått utvecklats sedan dess.
Det saknas sannerligen inte förväntningar på svenskt lantbruk. Det som saknas är betalningsvilja och politisk förmåga.
När LRF presenterade en rapport om kostnader för jordbrukets gröna omställning 2023 blev det tydligt att den inte är gratis. Nu har rapporten uppdaterats med nya beräkningsmodeller och exempel på gårdar och livsmedelsprodukter. Omställningen beräknas kräva investeringar på totalt omkring 90 miljarder kronor på gårdsnivå. Det är ungefär lika mycket som hela jordbrukets årliga omsättning. Samtidigt omsätter livsmedelsförsäljningen i detaljhandeln runt 350 miljarder kronor. Det ger perspektiv.
Slutsatsen är att det inte är brist på kunskap eller vilja som hos bondekåren. Rapporten lyfter mängder av förslag: ökad självförsörjning av proteinfoder, bättre nyttjande av stallgödsel och investeringsstöd till elektrifierade inomgårdsmaskiner. Ambitionerna finns. Det är finansieringen som är knäckfrågan. Politiken kan skapa möjligheter genom statliga medel eller Cap. Men i längden måste livsmedelspriserna bära omställningen. Vi kan inte kräva att alla parametrar på hållbar produktion skruvas upp och samtidigt pressa priset i botten i producentledet. För omställningen är nödvändig men lantbrukaren får ofta inte tillbaka i form av merbetalning.
Alternativet – att inte göra något – kostar också. Ingen annan bransch är så tätt sammanlänkad med miljömålen som jordbruket. Misslyckas den gröna omställningen här, misslyckas den på riktigt. Det finns inte heller någon magisk universallösning. Varje gård måste hitta sin väg.
En sak är tydlig: Vill vi ha världens mest hållbara mat måste någon betala för den.