Svenskt lantbruk har inte ett ensidigt fokus på produktion

Replik på debattinlägget: Livsmedelsberedskap är mer än att producera råvara av Elin Röös, forskningsledare Plate, forskningscentrum för resilienta måltider och Rasmus Einarsson, forskare inom hållbara livsmedelssystem, SLU. 

Jag håller med Elin Röös och Rasmus Einarsson om att vi inte kan bygga en beredskap enbart på att öka produktionen. Det är inte heller en hållbar väg för den som ska driva ett långsiktigt lantbruksföretag. Det skulle exempelvis inte fungera i mitt eget företag, som ska bära sin ekonomi och samtidigt klara perioder med kraftigt svängande priser på insatsvaror. Vi måste också minska sårbarheter och stärka robusthet för att få en fungerande beredskap. I vår rapport om grön uppväxling beskriver vi lantbrukets och livsmedelsföretagens gemensamma vision. Vår sektor kan bidra med både mer mat, vilket minskar samhällets sårbarhet och samtidigt bygger den långsiktiga lönsamhet som sektorn länge har saknat. Sverige har goda möjligheter att öka livsmedelsproduktionen på ett sätt som gynnar både ekonomi och miljö. Genom att producera mer mat i landet kan jobb skapas samtidigt som klimatpåverkan minskar och den biologiska mångfalden stärks.

Vi ser en uppväxling som också innefattar minskade beroenden av fossila insatsvaror från oroliga områden, och där omställningen inte kan bäras av enskilda lantbrukare ensamma. Just nu ser vi investeringar i gårdarnas beredskap för kris eller krig, inte minst inom det nya investeringsstödet för beredskap på gård där lantbrukare får stöd för investeringar, exempelvis för att minska energiberoende, öka buffert i lagring av insatsvaror och säkra vattentillgång till djuren. Vi ser också att staten satsar på att minska sårbarheterna genom Jordbruksverkets uppdrag att upprätta beredskapslager av insatsvaror till jordbruk. Även att EU:s förslag på ny jordbrukspolitik efter 2028 innehåller krav på medlemsstaterna att upprätta planer för försörjning av jordbruksprodukter i allvarliga kriser och där insatsvaror inkluderas. Här finns också goda möjligheter att bygga en produktion av fossilfria insatsvaror på hemmaplan men då behöver vi hjälpas åt.

En växande livsmedelssektor leder till investeringar, effektivare produktion och nya lösningar som stärker både ekonomi och hållbarhet. Förutsättningarna finns redan i form av mark, kunskap, teknik och efterfrågan. Med rätt förutsättningar kan produktionen växa hållbart. Vi ser att en ökad produktion i linje med de föreslagna målen för livsmedelsstrategin ger både tillväxt i vår bransch och en ökad produktion av det som konsumenten vill äta. Svenskt lantbruk kommer i första hand att producera det som konsumenterna vill äta. Marknaden står för en mycket större del av intäkterna än de statliga stöden och om vi får leverera till en större del av konsumentens tallrik förstärks detta förhållande.

Jag och LRF menar att vi i Sverige har en bra grund att bygga vidare på. En jordbrukssektor som består av många företag, stora och små, över hela landet med växtodling och djur, på friland och i växthus för export och för inhemsk konsumtion. Att andelen svenskproducerad mat på tallriken i dag är låg beror delvis på att vår konkurrenskraft varit svagare på områden där Sverige egentligen har goda naturgivna förutsättningar exempelvis inom grovfoderbaserad animalieproduktion. Vi tror att vi kan konkurrera bättre. Vi ser också att det landskap och den beredskap som följer av dagens konsumtion – om svensk produktion får ta en större plats på tallriken – är något som efterfrågas både av konsumenter och av politiker i samtliga riksdagspartier. Vi kan uppfylla flera mål om vi kan producera mer.

Låt oss börja med att tydliggöra målen för livsmedelsstrategin och så gör vi jobbet tillsammans. Med utgångspunkten i lönsamma företag, konsumenternas efterfrågan och en minskad sårbarhet för både geopolitik och klimatpåverkan.

Mikaela Johnsson

Vice ordförande LRF