Den som vill ha en långsiktigt hållbar rovdjurspolitik måste tala lika mycket om djurvälfärd, livsmedelsproduktion, trygghet och lokal legitimitet som juridik och principer. Det skriver Mikaela Johnsson, vice ordförande LRF, Ulf Ekholm, rovdjursansvarig Fåravelsförbundet och Henrik Lander, ordförande Sveriges Nötköttsproducenter.
Det här är en debattartikel. Skribenten svarar själv för sina åsikter och slutsatser.
Replik på debattartikeln: När licensjakter fastnar i rättsprocesser blottläggs ett problem av Kjell Bäcklund, generalsekreterare, Svenska Rovdjursföreningen.
Kjell Bäcklund menar att licensjakt på varg och lo avslöjar brister i rovdjurspolitiken och att svensk förvaltning utgår från ett alltför människocentrerat synsätt. Vi delar inte den problembeskrivningen, utan vi anser att det är just detta synsätt vi behöver ha för att bygga ett samhälle där olika delar vägs av mot varandra.
Rovdjuren hör hemma i svensk natur. Men en hållbar rovdjurspolitik kan inte bedömas enbart utifrån abstrakta resonemang om artens egenvärde. Den måste också fungera i verkligheten, där tamdjur hålls, där människor bor och verkar, där jakthundar springer och där livsmedelsproduktion upprätthålls och dessutom ska öka. Riksdagens rovdjurspolitik är tydlig. De stora rovdjuren ska ha gynnsam bevarandestatus, samtidigt som tamdjurshållning inte påtagligt får försvåras och socioekonomisk hänsyn ska tas. Det är en rimlig avvägning.
Den utmaning vi ser i dag är att djurägarnas, landsbygdsföretagarnas och de drabbade lokalsamhällenas erfarenheter. För bonden med får eller nötkreatur är rovdjursfrågan inte filosofisk utan den handlar om sönderrivna djur, ökad tillsyn, oro, investeringar i stängsel, merarbete, hot och osäkerhet inför framtiden. Under 2024 anmäldes 578 angrepp på tamdjur och vargen stod för 84 procent av dem. Nästan 15 miljoner kronor betalades samma år ut i ersättning och förebyggande åtgärder. Det säger något om frågans allvar, inte bara för enskilda företag utan också för svensk livsmedelsproduktion, öppna landskap och beredskap.
Rovdjursstammarna måste hållas i balans. Skyddsjakten måste fungera effektivt. Och djurägare måste ersättas för de kostnader som rovdjuren orsakar. För djurägaren är rovdjursfrågan inte ideologisk, utan praktisk. Den handlar om djurvälfärd, trygghet, arbetsbörda, ekonomi och om möjligheten att bedriva livsmedelsproduktion i hela landet. Licensjakt och skyddsjakt är därför inte uttryck för att naturen saknar värde. De är nödvändiga verktyg för att förena bevarande av rovdjur med möjligheten att leva, bo och bedriva djurhållning i hela landet. Bristen i rovdjurspolitiken är inte att människan finns med i avvägningen. Bristen är att staten ännu inte fullt ut förmår förena rovdjursförvaltningen med rimliga villkor för dem som bär konsekvenserna i vardagen.
Den som vill ha en långsiktigt hållbar rovdjurspolitik måste därför tala lika mycket om djurvälfärd, livsmedelsproduktion, trygghet och lokal legitimitet som juridik och principer. Först då kan vi få en förvaltning som uppfyller lagens krav på rovdjurens fortlevnad och samtidigt tar ansvar för människorna och tamdjuren i det landskap vi delar.
Mikaela Johnsson, vice ordförande LRF
Ulf Ekholm, rovdjursansvarig Fåravelsförbundet
Henrik Lander, ordförande Sveriges Nötköttsproducenter
Läs mer:
