Lokorinyiro Lokorwa stannar upp när han ser bilen med Vi-skogens dekal. Han blir stående med macheten i hand bland korna i hagen. Gräset är torrt och gulbrunt, men några av träden börjar grönska och korna ser välmående ut trots att regnperioden inte riktigt har kommit igång ännu.
Det var i West Pokot som Vi-skogen började plantera träd för trettio år sedan och Lokorinyiros pappa, Lokorwa Lopiyetum, var en av de äldste som skulle besluta om trädplanteringen i byn Sukail Village.
– På den tiden betade byns alla kor över ett stort område. Det växte bara lite gräs, den mesta marken låg bar. När regnen uteblev drevs djuren 150 kilometer till tillfälliga beten på andra sidan gränsen till Uganda. När Vi-projektet kom beslutade de äldste att avsätta lite mark för en demonstrationsplantering av träd. Med träd på betesmarken kunde gräset etablera sig och när det nu regnar hindrar träden vattnet från att rinna i väg, säger Lokorinyiro, tolkad av sin yngre bror Ben.
William Libusi har varit med under Vi-skogens hela resa och berättar om det motstånd som fanns bland bönderna.
– De hade dåliga erfarenheter av britterna och vågade inte lita på att det nya projektet, att det skulle innebära att de blev av med sin mark. Vi lyckades till slut övertyga de äldste om att vi skulle få plantera träd på ett litet stycke mark intill skolan och vi visste att vi var tvungna att visa resultat för att få fortsätta. Första året hände inget, andra året kom några få grässtrån men tredje året växte gräset! Då var första steget taget.
Vi-skogen började från grunden och etablerade tre plantskolor, där man drog upp plantor av såväl inhemska som exotiska träd. Så småningom lärde man sig att de inhemska träden överlever bättre i tuffa förhållanden. Träden skuggar grödorna och ger därigenom skydd mot den brännande solen samtidigt som de behåller markens fukt. Bönderna fick i början plantorna gratis och har senare uppmanats att uppföröka nya trädplantor. De har fått rådgivning i grupp och ofta arbetat tillsammans med att sätta upp stängsel.
Nu har marken återhämtat sig och bönderna har delat upp, hägnat in och privatiserat marken samt infört rotationsbete. Lokoriyiro har inhägnat 30 hektar uppdelat på fem fållor, där hans cirka 80 kreatur betar. Familjen har också utvidgat arealen för egen odling av bland annat sockerrör, grönsaker och fruktträd.
Vi-skogen arbetar alltmer via bondeorganisationer än direkt mot odlarna. Det är också en ekonomisk nödvändighet, eftersom Sida har beslutat att minska bidragen och tvingat VI Agroforestry att revidera budgeten för innevarande år. Sidas bedömning är att Vi-skogen gör ett bra arbete, men att biståndet inte ska användas till den typen av verksamhet.
undefined