Sverige står inför ett vägval: Antingen skapar man, till höga kostnader, regler som fråntar markägare deras förfoganderätt. Eller så bygger man vidare på markägarnas vilja att utveckla naturvärden utan tvång. Det skriver Paul Christensson, vice ordförande LRF.
Det här är en debattartikel. Skribenten svarar själv för sina åsikter och slutsatser.
Ett felaktigt tillämpat icke‑försämringskrav riskerar att skapa stora äganderättsintrång och dessutom motverka naturvårdens syften. Enligt EU:s restaureringsförordning ska medlemsländerna bevara, förbättra och återskapa livsmiljötyper. Livsmiljötyp är ett område med höga naturkvalitéer exempelvis olika slags betesmarker och skogsmiljöer. Inför den svenska restaureringsplanen, som ska tas fram av flera myndigheter, är det avgörande att undvika regler som hindrar ett aktivt och hållbart jord- och skogsbruk. Kravet på att livsmiljöer inte får försämras innebär att skogsbruk kan anses vara otillåtet i livsmiljötyperna. I Sverige finns omkring en miljon hektar skog som räknas som livsmiljötyp men som inte är formellt skyddad. Denna skog är avsedd att brukas. Statistik från Riksskogstaxeringen visar att arealen livsmiljötyper ändå ökar varje år tack vare hänsyn, frivilliga avsättningar och att skogsägare låter skogen åldras innan avverkning. Det pågår alltså redan en naturrestaurering i svenska skogar på frivillig basis.
Om ickeförsämringskravet tillämpas på varje enskilt område kan ytterligare en miljon hektar skog tvingas undantas från skogsbruk. Det skulle innebära omfattande intrång i äganderätten. Men det skulle sannolikt också minska viljan att låta naturvärden utvecklas eftersom den markägare som låter skogen bli tillräckligt gammal eller låter den få sådana karaktärer att den klassas som livsmiljötyp riskerar att förlora rådigheten över sin mark. Samma logik gäller betesmarker. Sveriges bönder vill gärna skapa fler marker med höga naturvärden. De uppkommer bara om vi har fler betande djur. Det som hindrar en sådan utveckling är inte minst bristande lönsamhet och osäkerheter kring framtiden. Vill vi få fler bönder att förbättra och nyskapa betesmarker behövs lönsamhet och en trygghet i ägandet – inte regelverk som fråntar ägaren rådigheten över marken.
Förordningen medger ett undantag där ickeförsämringskravet kan tillämpas på biogeografisk nivå, alltså över större områden. Det innebär att vissa miljöer får förändras så länge nya livsmiljötyper skapas någon annanstans, exempelvis genom att skog blir äldre eller att betesmarker restaureras. Då hindras inte den enskilda markägaren från egna val utan ansvaret ligger på samhället att säkerställa att det nyskapas lika mycket som det försvinner. Det kan exempelvis ske genom ekonomiska incitament eller frivilliga uppgörelser. Svenska myndigheter har hittills, trots fördelarna, uttryckt tveksamheter kring att utnyttja undantaget om biogeografisk nivå.
Sverige står inför ett vägval: Antingen skapar man, till höga kostnader, regler som fråntar markägare deras förfoganderätt, eller så bygger man vidare på markägarnas vilja att utveckla naturvärden utan tvång. För LRF är svaret tydligt: Sverige bör använda de undantag som finns i förordningen, vilket också är i enlighet med myndigheternas regeringsuppdrag, och undvika stora äganderättsintrång. Restaureringsplanen får inte bli ett hinder för markägare som redan bidrar till de naturvärden förordningen vill främja.
Paul Christensson
Ordförande LRF Skogsägarna och vice ordförande LRF
