Riskkapitalister – ett större hot än aktivister
Jag vill flagga för att det finns några som kommer att hålla sig framme. Nämligen de som köper skog för att få statlig ersättning för att låta den stå obrukad. Det skriver Susanne Öberg.
Det här är en ledarartikel skriven av Land Lantbruks ledarskribenter. Land Lantbruk är LRFs medlemstidning och partipolitiskt obunden.
Skogsägarna ska ersättas när artskyddet begränsar brukandet. Äntligen – tänk att regeringen kunde bidra med ett sådant glädjetjut. På den allra första morgonen efter jullovet dessutom. Det kan ju vara så att politiken använt ledigheten till kontemplation och därför vill inleda det nya året med en renare själ och en sundare relation till skogsägarna. Eller så passar man helt enkelt på att överräcka ett skinande paket med vackra snören till deras företrädare medan de är mosiga. Så där som man är efter lite för mycket mat, firande och långa sovmorgnar.
För det tål att redas i regeringens initiativ. Först: Det är strålande, alldeles utmärkt faktiskt, att insikten om att artskyddsförordningen får ohanterliga konsekvenser för skogsägare har kommit. Det förändrar inte att artskyddsförordningen är överimplementerad. Inte heller stärks äganderätten. Inte ens brukanderätten. Däremot ersätts skogsägaren för de ekonomiska konsekvenser som ett artskyddsbeslut innebär. Med upp till 125 procent av marknadsvärdesminskningen.
Här kan vi vifta varningsflagga för att den summa som är tänkt att avsättas, 100 miljoner per år, inte kommer att räcka långt. Det är dock inte det största ekonomiska bryderiet. Vi borde i stället prata om huruvida den där ersättningen kommer att läggas ovanpå skogsägarens inkomst och beskattas – i så fall när och hur. Det finns en rad andra frågetecken som behöver redas ut. Vad händer med dem som drabbats av förordningen innan ersättningen kom till? Hur blir det med skyddet vid ägarskiften? Hur många tretåiga hackspettar behöver vi? Är det rimligt att vi kan skjuta tjäder i samma skog som vi inte får avverka för att tjädern flyger där? Ska varje knärot vara skyddad för all framtid? Hur mycket privat mark ska staten lägga under sig?
Vem tar notan för skogsägarens tid och för juristen som behövs? När utlöser inskränkningarna ersättning? Ska myndigheter lägga skattepengar på att överimplementera ett EU-direktiv som politiken sedan behöver lägga skattepengar på för att kompensera dem som drabbas av det? Vad är den egentliga planen för svenskt skogsbruk och för landsbygdens företagare?
Alla dessa frågor har obesvarade lyfts av andra i debatten. Det finns ett perspektiv som jag saknar och det är vilka skogsägare som ska få ersättning. Ett ringhack är ett ringhack, kanske du tänker. Men fullt så enkelt tror jag inte att det kommer att bli. Jag vill flagga för att det finns några som kommer att hålla sig framme. Nämligen de som köper skog för att få statlig ersättning för att låta den stå obrukad. Miljöaktivister? Nej. Riskkapitalister.