Försvarsvilja byggs inte på kaloriberäkningar

Sverige kan i teorin producera tillräckligt med kalorier för långt fler än vår egen befolkning. Det visar SLU:s rapport ”Räcker maten”. Men kalorier och mat är inte samma sak. Beredskap handlar om mer än energi på papperet – utan om mat som människor faktiskt kan och vill äta. För i praktiken bygger slutsatserna på att vi ska äta helt annorlunda i en kris eller helt bygga om vårt livsmedelssystem. Mindre kött, mer spannmål – och i värsta fall råa sädesslag som vete och råg. Det är en teoretisk konstruktion. Försvarsvilja byggs inte på kaloriberäkningar. Den bygger på att människor ska fungera för att de under omständigheterna mår bra.

Erfarenheter från Ukraina visar att människor, även i krig, söker normalitet – går på restaurang och försöker hålla fast vid vardagen. Det gäller också maten. Det vi äter i vardagen är det vi vill äta när samhället prövas. Bygger vi beredskap på något annat riskerar vi att undergräva både tillit och förtroende. Därför blir det missvisande att tala om att svensk produktion ”räcker”, utan att samtidigt tala om hur maten faktiskt ska bli tillgänglig och ätbar. I dag exporterar Sverige spannmål samtidigt som vi importerar kött, mejeriprodukter, frukt och grönsaker. Om exporten stoppas och kosten snabbt ska ställas om saknar vi dessutom tillräcklig kapacitet att förädla spannmålen till den mat vi är vana vid.

Beredskap handlar alltså inte bara om produktion – utan om att hela livsmedelssystemet fungerar i praktiken. Förädling, transporter, lagring och handel måste fungera, annars stannar maten på vägen. Det systemperspektiv som SLU förespråkar där förbättrad livsmedelsförädling ingår blir därför viktigt. 

Det handlar också om vad vi faktiskt producerar. Svenskt lantbruk utgår i dag från vad människor efterfrågar och vill äta. Samtidigt visar det faktum att varannan tugga är importerad att det finns ett glapp mellan produktion och konsumtion som gör oss sårbara. Vi har dessutom i dag begränsad lönsamhet i delar av produktionen, till exempel nötkött, trots att det är efterfrågat. Att öka produktionen inom det system vi redan har är en utmaning – men det är görbart. Att däremot ställa om till ett helt nytt livsmedelssystem, som människor dessutom inte efterfrågar, skulle vara mycket kostsamt och ta lång tid – sannolikt decennier. Det har vi inte tid med.

Vill vi ha en stark livsmedelsberedskap kan vi därför inte planera för att människor plötsligt ska ändra sin kost i grunden. Vi måste bygga vidare på det vi har och i stället stärka förmågan att producera mer av den mat vi redan äter. En bred och diversifierad produktion – med spannmål, djurhållning av olika slag, mejeri, frukt och grönt – ger flexibilitet när förutsättningarna snabbt förändras. Vi vet inte hur nästa kris ser ut, eller hur länge den varar. Just därför måste beredskapen bygga på det som fungerar i vardagen.

Det finns också en större dimension. Svensk export av livsmedel bidrar i dag till att människor i andra länder kan äta sig mätta i regionala kriser som de utsätts för. Om flöden till dem upphör måste någon annan ersätta dem.

Sverige har ett starkt lantbruk. Det är en tillgång. Men verklig beredskap handlar inte om att räkna kalorier – utan om att säkerställa att maten på tallriken är densamma i kris som i vardag. Därför är det bra att SLU i rapporten och i presentationen också har betonat andra beredskapsaspekter som bland annat tillgång till insatsvaror och en fungerande logistik.

För ytterst är det enkelt: ett samhälle där människor kan äta som vanligt är också ett samhälle som håller ihop när det verkligen gäller.

Mikaela Johnsson

Vice ordförande LRF