En fortsatt konstruktiv dialog där vi utgår från fakta, ömsesidig respekt och en vilja att hitta fungerande lösningar är nödvändig. Det skriver Kjell Bäcklund, generalsekreterare, Svenska Rovdjursföreningen.
Det här är en debattartikel. Skribenten svarar själv för sina åsikter och slutsatser.
Att Rovdjursföreningen, LRF, SF och SNP ser rovdjursfrågan från olika perspektiv är naturligt men därmed målar vi upp olika bilder. Just av den anledningen bör vi försöka se varandras synsätt. Att rovdjursfrågan rymmer konflikter råder det ingen tvekan om. Skribenterna beskriver djurägares vardag och de konkreta konsekvenser som rovdjur kan innebära. Det är erfarenheter som måste tas på största allvar i en långsiktigt hållbar förvaltning. Det är positivt att skribenterna håller med om att rovdjur hör hemma i svensk natur samt att dessa ska ha gynnsam bevarandestatus, samtidigt som tamdjurshållning inte påtagligt försvåras och socioekonomisk hänsyn tas.
Här är det viktigt att betona Rovdjursföreningens positiva syn på svenskt lantbruk, såväl som på en levande natur. Ett livskraftigt jordbruk är avgörande för livsmedelsproduktion, beredskap, öppna landskap, biologisk mångfald och levande landsbygd, likaväl som rovdjuren spelar sin avgörande roll för fungerande ekosystem. Här borde inte finns någon motsättning, utan ett gemensamt intresse som alltför sällan lyfts fram i debatten. Detta tar sig konkreta uttryck för att möjliggöra samexistens. Rovdjursföreningen driver volontärverksamhet där vi sätter upp rovdjursavvisande stängsel (RAS) i samverkan med gårdsägare. Det är ett exempel på hur motsättningar kan ersättas av samarbete när fokus flyttas från positionering till problemlösning. Vi vill vara en del av lösningen tillsammans med er i mån av resurs.
När staten avsätter 338 miljoner kronor på tre år för att minska vargstammen till 170 individer utan vetenskaplig grund väcks en rimlig fråga: är detta den mest effektiva och ansvarsfulla användningen av resurser? Samma medel skulle kunna göra påtaglig skillnad för tamdjursägare genom satsningar på förebyggande åtgärder, som RAS, förbättrad tillsyn, teknikutveckling genom ai och snabbare stöd vid angrepp. Det skulle minska konflikterna där de faktiskt uppstår, snarare än att i första hand skjuta ner antalet rovdjur farligt nära utrotningens gräns. Pengar saknas uppenbarligen inte, frågan är om den politiska viljan finns. En sådan inriktning skulle inte ställa stad mot land eller natur mot näring, utan i högre grad förena dem.
Samtidigt behöver vi tala klarspråk. Antalet rovdjur i Sverige ska inte avgöras av politiska målsättningar, utan av vetenskap och forskning kring vad som krävs för gynnsam bevarandestatus. Det är inte en absolut sanning, men det är det närmaste en neutral utgångspunkt vi kan komma. Vetenskapligt grundade nivåer för rovdjursstammar, kombinerat med kraftfulla stöd till de människor som lever nära dem, skapar bättre förutsättningar för legitimitet och långsiktighet. Det är först när både kunskap och erfarenhet ges verklig tyngd som vi kan lämna dagens låsta positioner. Låt oss därför ta fasta på det som kan förena: viljan att ha både livskraftiga rovdjursstammar i en rik natur och ett starkt, hållbart lantbruk i hela landet.
En fortsatt konstruktiv dialog, där vi utgår från fakta, ömsesidig respekt och en vilja att hitta fungerande lösningar, är inte bara möjlig. Den är nödvändig.
Kjell Bäcklund, generalsekreterare
Svenska Rovdjursföreningen
