För att lantbrukare ska våga satsa och fortsätta med djurhållning krävs en grundläggande trygghet i rovdjursförvaltningen. Den tryggheten brister i dag. Det skriver Anders Grahn och Johan Varenius, Sveriges Jordägareförbund.
Det här är en debattartikel. Skribenten svarar själv för sina åsikter och slutsatser.
Det måste kännas tryggt att vara djurägare i Sverige. Att hålla betesdjur innebär många åtaganden som ekonomiska, praktiska och arbetsmässiga. Samtidigt ska lantbruket leverera på en rad samhällsmål som ökad livsmedelsproduktion, biologisk mångfald, öppna landskap och bidra till en stärkt beredskap. Det är höga och viktiga ambitioner. Men det förutsätter att det finns djur i landskapet. Utvecklingen går i dag går åt fel håll. Antalet betande djur minskar av flera skäl som pressad lönsamhet, ökad regelbörda och strukturella förändringar i lantbruket. I det läget blir varje ytterligare osäkerhetsfaktor avgörande för om en lantbrukare kan eller vill fortsätta. Här spelar förvaltningen av varg en viktig roll. För att lantbrukare ska våga satsa och fortsätta med djurhållning krävs en grundläggande trygghet i rovdjursförvaltningen. Den tryggheten brister i dag.
Vi står inför en situation där antalet vargar väntas öka i de delar av landet där majoriteten av landets betesdjur finns. Det innebär att trycket på djurhållningen och risken för skador kommer öka ytterligare. Det skapar ett akut behov att se över riktlinjerna och kriterierna vid beslut om skyddsjakt. Därför har Sveriges Jordägareförbund lämnat in en hemställan till regeringen med ett flertal förslag för att revidera riktlinjerna för skyddsjakt efter varg. I händelse av angrepp ska skyddsjakt kunna beslutas skyndsamt, oavsett vilket djurslag lantbrukaren håller. Regelverket måste vara begripligt och likvärdigt för alla djurhållare.
Kravet på att skyddsjakten ska riktas mot en särskilt skadegörande individ leder ofta till utdragna utredningar, samtidigt när risken för nya angrepp är som störst. Länsstyrelserna måste kunna agera snabbt och besluta om skyddsjakt på eget initiativ samt genomföra skyddsjakten. Det är inte rimligt att enskilda djurägare, som fått sina djur dödade eller skadade, själva ska behöva ansöka om skyddsjakt, organisera jakten och betala kostnaderna. Här föreslår vi att länsstyrelserna tar en aktivare roll. Detta handlar inte om att ställa olika samhällsmål mot varandra. Sverige ska ha livskraftiga rovdjursstammar – men också ett aktivt lantbruk i hela landet. För att nå dit krävs ett regelverk som är adaptivt och fungerar i praktiken. Om vi menar allvar med livsmedelsstrategin, miljömålen och vår nationella beredskap måste det kännas tryggt att släppa ut sina djur på bete.
I ett läge med ökande vargstam är det särskilt angeläget att regelverket för skyddsjakt anpassas till rådande verklighet.
Anders Grahn
Generalsekreterare
Sveriges Jordägareförbund
Johan Varenius
Sakkunnig jordbruk & vilt
Sveriges Jordägareförbund
