Skogen en nyckel till beredskap och säkerhet

När de här raderna skrivs brinner oljeanläggningar i Iran. Priset har passerat 100 dollar fatet och flera länder ransonerar bränslet. Oberoende av detta har regeringen beslutat att ge 1,4 miljarder kronor i ett beredskapspaket till kommunerna, där lagring av bränsle är en betydande del. Och medan utsläppen av växthusgaser går ner i EU som helhet ökar de i Sverige. Det är en helt annan värld än i mars 2023 då regeringen fick utredningen Förnybart i tanken. Den visade hur vi helt kan gå över till flytande förnybara drivmedel med trä som en avgörande råvara. Utredningen togs emot med mycket välvilja men ingenting hände. Absolut ingenting.

Utredaren Lena Ek lyfte fram landets säkerhet. Det  var då inget argument som gav respons. Men även utan hänsyn till nyttan för beredskapen var det ett konkurrenskraftigt alternativ. Idag, i en annan värld, har argumenten blivit många fler och mycket tyngre. Råvaran finns. Långt under hälften av den tillgängliga groten tas tillvara. Det är förstås bättre att använda grenar och toppar än att de ligger kvar på hygget där de på kort tid ruttnar ner och avger växthusgaser till ingen nytta. Och potentialen i skogen är mycket mer än bara grot.

Tekniken är ganska välkänd. Mindre anläggningar för pyrolys är på gång. Andra vägval är metanol, etanol, att gå via syntesgas eller förädla lignin från massabruk. Likväl är det en utmaning att få igång storskalig tillverkning, därför behövs någon form av initialt stöd för att komma igång. En elegant metod är att garantera priset under tio år genom auktioner. Den som ger lägsta budet får bygga. Det används i England, som likt många andra, är långt före oss i utbyggnaden av förnybar energi.

Att helt övergå till förnybara bränslen är förstås en extremt ambitiös vision. men fullt möjlig. Man kan i alla fall börja med några fullskaliga anläggningar. Om regeringen tagit upp stafettpinnen för tre år sedan hade vi nu varit nära provkörningar av tekniken. En anledning till att inget hände var förmodligen regeringens fixering vid att få billigare bensin genom att minska den obligatoriska inblandningen (reduktionsplikten) av biobränsle. Det bidrog till ett allmänt ointresse för miljövänligt bränsle. Man beslöt att minska inblandningen och därefter avskaffa den. 

Nu har regeringens utredare Svante Mandell föreslagit ökad inblandningen för att vi ska komma närmre miljömålet. Nog är det en annorlunda värld. I denna drar mycket åt samma håll. Bindande löften om fullskaliga anläggningar för tillverkning av inhemskt flytande bränsle är en lågt hängande frukt för partierna i valrörelsen.