Rapporten Makten över skogen ska kartlägga vilka aktörer som har makt över skogens nyttjande. Frågan är varför har författarna valt att ducka för det som i särklass stått ut allra mest? Det skriver Anna Nilsson.
Det här är en ledarartikel skriven av Land Lantbruks ledarskribenter. Land Lantbruk är LRFs medlemstidning och partipolitiskt obunden.
Rapporten Makten över skogen ska kartlägga vilka aktörer som har makt över skogens nyttjande. Forskare vid Lunds universitet och SLU har utfört detta på uppdrag av Skogsstyrelsen.
Slutsatsen är att svensk skogspolitik i stort sett ”har stått stilla” under perioden 2014-2022 trots ”starka förändringstryck”. Oavsett regeringsfärg så har den stora omställningen av svensk skogspolitik som gjordes 1993, då produktions- och miljömål likställdes i skogsvårdslagen, legat fast. Rapportförfattarna menar att någon större kursomläggning inte har skett under dessa 32 år. De förklarar detta med industriell marknadsinlåsning via skogsprodukter, politiska koalitioner och svängdörrar mellan politik och näringsliv. Men varför kan de inte se att detta är något som är en framgångsfaktor och inte behöver förändras? Vad säger det om deras egna utgångspunkt? Lösningarna som föreslås är ett obligatoriskt transparensregister för intressegrupper och karenstid. Transparens är bra, men detta är inget nytt och borde i så fall inte gälla enbart skogsnäringen.
Det är motiverat med analys av partipolitik och på hur EU har tagit bakvägen via klimatpolitiken för att påverka skogspolitiken. Men det som är mest uppseendeväckande är ändå det som inte tas upp. ”Maktsfären media” ingår inte. Trots konstaterandet att opinionsbildning har en viktig påverkan så nämns journalisten Maciej Zarembas artikelserie om skogen på DNs kultursidor och journalistens Lisa Röstlunds artiklar i samma tidning enbart i förbifarten. Framförallt har man valt att inte undersöka ”domstolsprocesser som är kopplade till skogspolitiken”. Varför har författarna valt att ducka för det som i särklass stått ut allra mest? Bristen på politiskt ledarskap har lett till att makten har flyttats över till domstolarna, som styr förutsättningarna utan ett tydligt juridiskt ramverk.
Artskyddsbestämmelser har möjliggjort stora markintrång utan rätt till ersättning för markägaren. Enskilda arter har blivit anledning till att förbjuda skogsbruk. Privatpersoner och miljöorganisationer har kunnat överklaga avverkningsanmälningar och tvingat skogsägare till domstol. Varför har detta inte gått att ändra på trots bred politisk majoritet? Vilka ”koalitioner och svängdörrar” har banat väg för denna utveckling? Då inte bara i form av ren partipolitik utan vad som sker på myndigheter och inom domstolar. Varför nagelfars kopplingar mellan skogsnäringen och politiken, men inte outtalade allianser mellan myndigheter och miljörörelse?
Den ensidiga bilden riskerar att förstärka polariseringen i skogsdebatten av Skogsstyrelsen själv.
