Stark äganderätt avgörande för framtidens bönder
För att nästa generation ska våga ta klivet in i branschen och fortsätta förvaltandet krävs en försäkran och ett förtroende, skriver Katarina Wolf.
Det här är en personlig krönika. Skribenten svarar själv för sina åsikter och slutsatser.
”Katarina, vad krävs för att nästa generations lantbrukare ska våga satsa på jordbruket, investera i och utveckla företag på landsbygden?”. Det var en inledande fråga under ett av seminarierna jag medverkade i på årets Almedalsvecka i Visby. Det finns förstås flera svar på den frågan men en grundläggande förutsättning är en stark äganderätt.
Jag har insett att det är svårt att prata äganderätt i sammanhang som rör sig utanför lantbrukarkretsar. Själva ordet ter sig provocerande. Det för tankarna till rovkapitalism och ojämlikhet. Jag har fört samtal med några av mina närmsta vänner som förvisso håller med om att det är fel att pågående markanvändning stoppas utan att ägaren erhåller ersättning, men menar ändå bestämt att staten har det yttersta ansvaret att kliva in när de anser att det är lämpligt. Jag vill tvärtemot hävda att det yttersta ansvaret bör ligga hos markägaren.
När jag häromveckan under en paneldiskussion argumenterade för att vi måste vända utvecklingen mot en starkare äganderätt för att i nästa led stärka svenskt jord- och skogsbruk, fick jag av min medpanelist höra kommentaren ”äganderätten är förvisso viktig, men vi kan inte låta folk göra vad som helst med sin mark”. Eftersom att jag under panelsamtalet inte fick chans att replikera på detta så tar jag tillfället i akt att göra det nu. Min motfråga är: ”vad är det du tror att jord- och skogsbrukare skulle göra om de fick göra vad de ville med den mark de brukar?”. Ansvaret att förvalta jord och skog har burits av brukare i många generationer. Det har byggt på erfarenhet och anpassning efter lokala förutsättningar, trots kortsiktiga och kraftiga svängningar i politiken. För att nästa generation ska våga ta klivet in i branschen och fortsätta förvaltandet krävs en försäkran och ett förtroende. Att värdet på jord och skog finns kvar möjliggör investeringar och utveckling. Ett förtroende för att lantbrukare tar ansvar och själva vet hur och när en åtgärd är nödvändig skapar framtidstro.
Som avslutning passade jag på att fråga ChatGPT som sammanfattar vikten av en stark äganderätt i skogen så här: ”Ja, äganderätten i skogen är avgörande – den möjliggör en balans mellan brukande, skydd och ansvar. Den stärker markägarnas incitament att ta hand om skogen långsiktigt”.
Jag hade inte kunnat sagt det bättre själv!