Krönika

Trender går upp och ner, något som blir tydligt när en näring som en gång subventionerats för att finnas nu ska betalas för att avvecklas. Frågan är vilken näring som står näst på tur? Det skriver Elisabeth Hidén.

Är hyggesfria metoder en undergörare för mångfalden? Nja. Visst finns arter som gynnas genom att fler träd lämnas vid avverkning, men samtidigt behöver merparten av de mest hänsynskrävande arterna annat, skriver Anders Pettersson.

När får vi se ett ledarskap som vågar ta inspiration av andra länder som både behållit sin mjölkproduktion och samtidigt bevarar förutsättningarna för mindre och medelstora producenter? Det undrar Peter Borring.

När det kommer till skogen måste vi alla förstå att den inte är statisk och glöm inte vilken nytta den gör i nästa steg, skriver Marit Bohlin.

Det är hög tid att se över vilken beredskap som behövs för att möta de nya odlingsförutsättningarna, skriver Emma Sjölander om sommarens svårhanterade väderförhållanden.

Vi behöver få lagar och drivkrafter som inte missgynnar familjeskogsbruket, skriver Paul Christensson.

Krisstöd är ett plåster på såren, men läkningen måste vara att förenkla och underlätta för lantbruksföretag så vi är rustade för framtiden, skriver Palle Borgström.

En skogsägare i vårt avlånga land ser fler likheter än skillnader mellan Roger Akelius och en ägare bosatt i New York eller Hong Kong som granne, skriver Haidi Andersson.

Att under kontrollerade former med vatten och berått mod fördärva odlingsbar åker för att ”återskapa natur”, det måste väl betraktas som ett svek mot mänskligheten? Det skriver Arne Lindström.

Sveriges skog och skogsprodukter lagrar och binder mer koldioxid än vad landet som helhet släpper ut – och kompenserar för Sveriges utsläpp två gånger om, skriver Torgny Persson.

Grunden i rovdjursförvaltning bör vara samexistens, men för att kunna uppnå det måste det finnas några livsmedelsproducenter och landsbygdsbor kvar att samexistera med, skriver Elisabeth Hidén.

Självverksam skogsägare kan man vara även utan motorsågen, konstaterar Helena Löhtgren.

Nu har politiker och samhällsplanerare hittat ett koncept som riskerar att skjuta allt som gör städer till just städer i sank, skriver Lars Anders Johansson.

Det är förbluffande hur man inte kan vilja veta hur ens mat blir till. Att maten kommer att finnas där i affären oavsett är ett vedertaget antagande, skriver Ida Frankenberg.

Vems ansvar är det att skapa en intelligent tanke om hur den gröna omställningen för livsmedelsproduktionen ska finansieras? Det frågar sig Markus Hoffman.

När ska alla människors lika rätt och värde få lika starkt engagemang från både män och kvinnor? Det undrar Susanne Öberg.

Slutnotan för de stora skogsbränderna 2014 och 2018 hade blivit så mycket högre om inte markägare, närboende och lantbrukare gjort hjälteinsatser. När det är fara å färde sluter bygden upp, skriver Mats Blomberg.

Den här verkligheten skrämmer mig. Kanske allra mest eftersom de utpekade faktorerna bakom psykisk ohälsa känns självklara, men också för att jag vet att existerande skyddsnät inte räcker till, skriver Anna Ek.

Om inte LRF som organisation ”bevakar” solenergifrågan kan den spåra ur och gå samma väg som vindkraften, skriver Peter Borring.

Våra lantbruksföretag måste anpassas till den nya klimatverkligheten. Charles Darwin var nog något på spåren, skriver Elisabeth Hidén.