Krönika

Att gräva skyttegravar mellan ideologier och grupper tar oss ingen vart, vi behöver dialog och en möjlighet att skapa förståelse för varandras verkligheter. Europas bönder har satt ner foten, det är nog nu, skriver Palle Borgström och lyfter det finska presidentvalet som gott exempel.

Någon yttrar de bevingade orden ”EU är inte klickvänligt” och jag inser vilken brutal sanning det är, skriver Anna Ek.

Tillgången till och kunskapen om näringsriktig mat har blivit allt mer av en klassfråga. Det är en dold orättvisa vi måste prata mer om, skriver Anna Tibblin.

President Macrons statsbesök i Sverige har inte gått skogsägarna förbi, skriver Paul Christersson.

Det är inte första gången vi ser bönder i Frankrike, Tyskland och Belgien rulla ut traktorerna och ta till orda på gatorna. Men denna gång är tonen skarpare än vi sett tidigare, skriver LRFs Palle Borgström.

Tillbakablicken på dessa första 30 år landar i insikten att det inte bara är skogen som växer med tiden, även skogsägaren växer med sin skog, konstaterar Kerstin Dafnäs.

Att nå fram med budskapen är svårare än vad jag tidigare trodde, då inte ens ansvarige ministern för civilt försvar tas på allvar, skriver Elisabeth Hidén.

När man som skogsägare känner sig ensam är det en enorm energikick att träffa andra i samma situation som peppar att gå ut med röjsågen, bygga en väg, eller varför inte plantera lite mer löv. Det skriver Helena Löthgren.

Vi behöver fler och mindre kommuner, inte färre och större, skriver Lars Anders Johansson.

Att vara skogsägare är den allra vanligaste formen av eget företagande för kvinnor i Sverige. Av landets privata skogsägare utgör vi 38 procent, men det syns tyvärr varken på skogsdagar eller kurser, skriver Haidi Andersson.

Precis som Sverige behöver sina bönder behöver världens utvecklingsländer sina. Det räcker inte att vara självförsörjande på morötter – svenska magar måste kunna mättas av svenska bönder i mycket större utsträckning än idag, skriver Anna Tibblin.

Låt oss hoppas att en nationell bioekonomistrategi ges förutsättningar att stärka hela den biobaserade näringen, skriver Torgny Persson.

Vill vi ha ett samhälle där både rådgivning och regelverk sköts av någon som aldrig satt sin fot i en lagård annat än med plasttossor på välputsade skor? Det skriver Ida Frankenberg.

Om vi ska nå högt ställda förväntningar på produktion behöver vi också ta tillvara på de genetiska framsteg som görs i våra plantskolor, skriver Paul Christensson.

Det är dags för en saklig, kunskapshöjande och opartisk nyhetsrapportering, skriver Elisabeth Hidén.

Landsbygden och skogen är kanske aldrig så nära den urbana människan som under julen, skriver Mats Blomberg.

Jag är imponerad över er företagare som vågar tala öppet om svårigheterna, i möten och i media. Det är inte gnäll – det är mod att vara sårbar, skriver Palle Borgström.

Trots att vi är bäst i klassen kommer målen till 2040 kräva mer av varje enskild producent och markägare – även i Sverige, skriver Anna Ek.

En ensam ko kan betyda så mycket och en gåva vara givande för både givare och mottagare. Det skriver Arne Lindström som tänker tillbaka i juletid.

Vi behöver en revolution i viltförvaltningen. Men ska det vara möjligt så behövs män som vågar säga ifrån och sätta ned foten, skriver Susanne Öberg.