Krönika

Vill vi nå ett fossilfritt samhälle är ökad tillväxt i skogen en stor möjlighet och viktig förutsättning, skriver Torgny Persson.

Byråkratin har under mina år som bonde vuxit sig till ett monster, antalet regler ökar ständigt utan att någon tas bort, skriver Palle Borgström.

För den kommunala ekonomin betyder den lokala livsmedelsproduktionen betydligt mer än Svenska Rallyt. Varför ser man inte den nyttan, medan man gladeligen kan sponsra Rallyt med 30-40 miljoner utan att ens veta vad man får tillbaka? Det frågar sig Arne Lindström.

I dag har vi en extrem situation i svenskt skogsbruk, skriver Anders Pettersson.

Att låta ukrainarna jobba här eller upprop mot inkomstkraven för att få uppehållstillstånd har inte sin grund i medkänsla och människokärlek. Det handlar enbart om att råvaran ska fram ur skogen så billigt det bara går, skriver Susanne Öberg.

Varför börjar vi inte med det vi redan har? Blodet och inälvorna hanteras oftast som biprodukter och blir till biogas, när det i själva verket är de mest näringstäta delarna av djuret, skriver Ellinor Littorin.

Att sälja sin skog, som förvärvats under flera generationer, är inte alltid det lättaste. Åtminstone inte när det kommer till reavinstberäkningen, skriver Helena Löthgren.

Den norske jordbruksministern säger att ”den viktigaste åtgärden mot svinpest i Norge är att ha noll vildsvin”. Kanske är skottpeng och tydligare mål om reducerad stam en möjlig lösning även här? Det frågar sig Elisabeth Hidén.

Skogsstyrelsen drunknar i artskyddsärenden och vi skogsägare har nu huvudansvaret att veta vilka arter, fåglar eller växter som finns i vår skog – till skillnad mot hur det ser ut i samhället i övrigt, skriver Marit Bohlin.

Att gräva skyttegravar mellan ideologier och grupper tar oss ingen vart, vi behöver dialog och en möjlighet att skapa förståelse för varandras verkligheter. Europas bönder har satt ner foten, det är nog nu, skriver Palle Borgström och lyfter det finska presidentvalet som gott exempel.

Någon yttrar de bevingade orden ”EU är inte klickvänligt” och jag inser vilken brutal sanning det är, skriver Anna Ek.

Tillgången till och kunskapen om näringsriktig mat har blivit allt mer av en klassfråga. Det är en dold orättvisa vi måste prata mer om, skriver Anna Tibblin.

President Macrons statsbesök i Sverige har inte gått skogsägarna förbi, skriver Paul Christersson.

Det är inte första gången vi ser bönder i Frankrike, Tyskland och Belgien rulla ut traktorerna och ta till orda på gatorna. Men denna gång är tonen skarpare än vi sett tidigare, skriver LRFs Palle Borgström.

Tillbakablicken på dessa första 30 år landar i insikten att det inte bara är skogen som växer med tiden, även skogsägaren växer med sin skog, konstaterar Kerstin Dafnäs.

Att nå fram med budskapen är svårare än vad jag tidigare trodde, då inte ens ansvarige ministern för civilt försvar tas på allvar, skriver Elisabeth Hidén.

När man som skogsägare känner sig ensam är det en enorm energikick att träffa andra i samma situation som peppar att gå ut med röjsågen, bygga en väg, eller varför inte plantera lite mer löv. Det skriver Helena Löthgren.

Vi behöver fler och mindre kommuner, inte färre och större, skriver Lars Anders Johansson.

Att vara skogsägare är den allra vanligaste formen av eget företagande för kvinnor i Sverige. Av landets privata skogsägare utgör vi 38 procent, men det syns tyvärr varken på skogsdagar eller kurser, skriver Haidi Andersson.

Precis som Sverige behöver sina bönder behöver världens utvecklingsländer sina. Det räcker inte att vara självförsörjande på morötter – svenska magar måste kunna mättas av svenska bönder i mycket större utsträckning än idag, skriver Anna Tibblin.